This is Sparti!

Uppdaterad

Sparti är ett litet företag som grundar sig i tre principer. Värna om våra arbetskamrater, lita på varandras förmåga att fatta rätt beslut och att begränsa våra behov till det vi behöver.

Omtanke

Dom gamla Spartanerna var mästare på krigsföring och fruktade på slagfälten. Dom tränades från barnsben för att bli elitsoldater. Men det är inte spjutet, svärdet eller hjälmen vi har valt som vår logotyp. Det är skölden. Skölden representerar nämligen den omtanke dessa män hyste för varandra. De andra grekiska krigsförbanden ställde ofta upp i långa rader och kolumner av soldater. När någon attackerade försökte man hålla sig till sin plats och man försvarade sig efter egen förmåga.

Men spartanerna använde sig av en annan stil på fältet. De slogs ofta två och två, med ryggarna mot varandra, och försvarade på detta sätt sin kamrat från anfall bakifrån. Denna ömsesidiga omtanke för sin kamrats välmående och överlevnad var grundläggande för varje spartansk soldat.

Att dö i strid var en heder på den här tiden. Det visade på att man hade försvarat Sparta till det yttersta och uppoffrat sig för sina kamraters skull. Dog man i fält blev man sedan buren tillbaka på sin sköld av de överlevande. Det sägs att de spartanska soldaternas mödrar ofta sa följande till sina söner innan de drog ut i strid.

Kom hem med din sköld, eller på den!

Men det menade man att man önskade sina söner ett av två möjliga utfall. Att komma tillbaka helskinnad från striden som segrare eller buren på sin sköld som ett tecken att man givit sitt liv för sina bröder. Det som inte sas, men som var underförstått, var att man inte borde komma hem vid liv utan sin sköld. Detta betydde nämligen att man förlorat sin sköld i striden och sedan fegs skyndat hem utan och lämnat sina kamrater på slagfältet.

Sparti har inga soldater, och vi sysslar inte heller med krigsföring, men vi vill ändå sträva efter en kultur där man värnar främst om sina arbetskamrater. Dagens samhälle bygger mycket på individen och att man skall gå så långt man själv kan. Den delen behöver vi inte fokusera på. Omtanke däremot, är något vi aktivt måste välja varje dag.

Tillit

Så hur skapar man då en kultur där man främst värnar om sina arbetskamrater och sig själv i andra hand. Jo, vi tror att det är helt avgörande att vi litar på varandra. Inte minst måste jag lita på att mina arbetskamrater ser till mitt välmående på samma sätt som jag ser till deras.

Tillit och omtanke är ömsesidigt och går hand i hand.

Men att lita på varandra kommer inte automatiskt. Det tar tid, engagemang och inte minst vilja. Men gör vi det kan vi så småningom se fram emot stadiga, meningsfulla relationer fulla av tillit.

Det är därför vår viktigaste process är när vi anställer en ny arbetskamrat. Vi är ytterst noga med vilka vi släpper in i vår grupp. Inte minst av den anledningen att när man kommer in i vår grupp, så får man också en hel grupp som ser till ens bästa.

Men vi litar inte bara på att våra kollegor ser till vårt eget bästa. Vi litar även på människors inneboende förmåga att göra gott och ta rätt beslut. På Sparti behöver man inte be om lov, vi litar på att våra medarbetare gör rätt. Vi litar också på att våra medarbetare ber om hjälp om dom inte kan ta beslut själva.

Tillit är något vi tar på stort allvar. Även om alla inte känner alla lika mycket, så är vi säkra på att grundinställningen hos varje arbetskamrat bygger på samma principer. Detta gör att vi har en grundtillit till alla som arbetar här.

Och skulle vi någonsin befinna oss på ett slagfält så litar vi på att våra medarbetare även där hjälper oss istället för att rädda sitt eget skinn.

Måttfullhet

Spartanerna var kända för mycket. Det har till och med myntats ett adjektiv för att beskriva dessa grekers levnadssätt. Att leva spartanskt säger man ibland och syftar då till att leva under enkla förhållanden.

På Sparti tycker vi att det är en ynnest att leva efter spartanskt principer. Vi menar inte att man skall leva fattigt eller undanhålla sig allt. Däremot bör man fokusera på det man behöver, istället för att ständigt sträva efter mer.

Det finns en viss typ av belåtenhet som infinner sig när man klarar sig på det man har. När man inte längre tävlar med sina medmänniskor. Den belåtenheten utebli och ersätts av stress när man hela tiden letar efter sätt att roffa åt sig mer. Den belåtenheten tror vi är nödvändig för vårat välmående.

När man till exempel nöjt tar sin tio år gamla ryggsäck, sliten efter år av bruk, istället för att gå och köpa en ny när man ska ge sig ut på äventyr. Ja, då kan man känna den där belåtenheten.